"Marcus, du är underbar. Men jag måste nog gå.."
När jag sitter såhär på nätterna, vaken för mig själv och lyssnar på Håkan Hellström eller Lars Winnerbäck. Då börjar mina fingrar att pirra till, dom vill bara skriva av sig. Det är nog just därför som jag har en blogg. För att få skriva på näterna, skriva när jag mår dåligt, skriva när jag är glad.
Mitt liv har varit helt upp och ner. Från dag ett, till nu. På många olika sätt faktiskt. Detta kommer bli världens tråkigaste inlägg, tror många redan tröttnat. Men tänker endå skriva av mig.
När jag var fem år, fick inte mamma längre hålla på med mitt hår, sätta på mig någon kläning eller så slutade jag köpa dockor och en massa rosa leksaker. "Tjej grejer" helt enkelt. Jag gick och köpte pruttkudde medans alla mina tjejkompisar köpte "spice girls" dockorna.. Jag köpte pokémon,hockeykort och goggos. Jag började leka/slåss med killar,dansade till Backstreets boys med mina killkompisar istället för spice girls.
Jag gjorde om mitt rum mer "pojkigt" klippte av mig håret. Och då var jag som stoltast, när håret åkte ner över axlarna. Mitt långa hår var borta, jag såg exakt ut som en pojke. Kommer ihåg att morsan stog och grät när vi var hos frisören, men jag har alltid fått som jag velat.
Hmm.. När jag var 12 ungefär, började jag säga till folk att jag var en kille. Jag var ingen tjej, det var ju dem jag gillade? Som jag var kär i, som jag ville pussas med. Men ingen trodde på mig, dom sa "HON är en pojkflicka, hon växer ifrån det snart" Nähää ni, där hade ni faktiskt fel.
Jag mådde skit bra när jag ljög om vem jag var. För då var jag ju "han". Men dom jag lurade, började ju ana massa saker.. Aldrig hamnade jag i målbrottet, aldrig hade jag t-shirt på mig fast det var 32+ ute. Liksom alltid tjocktröja, keps och baggy jeans.
En dag, i Sandviken, var jag med Sissel & Camilla. Kommer ihåg den här dagen så väl, det skulle bli våran första riktiga fylla, dem visste såklart vem jag egentligen var. Vi var ute och gick ,för vi skulle hämta drickan. Då kom en snubbe fram till mig och frågade vad fan jag glodde på, jag tänkte, vadå? Jag har inte kollat nånting..
Då tänkte jag " det är nu jag ska visa att jag är en "HAN" jag ska stå på mig. Självklart käftade jag mot den här killen som var skinnhead, 1.70 lång, själv var jag ju jätteliten och mullig (på den tiden var jag faktiskt det..) Gick mot han och sa " Jag har fan inte glott på dig, vafan skulle jag kolla på dig för?" Såg direkt hur det svartnade till i den här killens ögon när jag sa det.
Han lyfte upp mig med tröjan, frågade om jag var uppkäftig och jag svarade självklart ja. Sissel och Camilla som var med då, tittade bara på mig, helt förvånade. Och bad honom släppa ner mig och sa att jag var en tjej och skulle låta mig vara. Han sa att dom var dumma i huvudet och blinda, och sa att jag var en liten kille som tror att jag är nånting.
Jag tog upp min näve och smällde till honom. Vart så jävla irriterad, sen svartnade allt. Jag vaknade upp 10 minuter senare och då var polisen och ambulansen där. Han hade tydligen kastat ner mig i en tegelstenstrappa med bakhuvudet och dem var jätteoroliga över att jag ens skulle vaknat upp.
Detta anmäldes förstås. Hade världens sämsta advokat, som bad mig kräva pengar efter rättegången.
Dom här minnerna som jag har ifrån Sandviken med Camilla, Sissel, Bella, Ida, Matthias, Hampus, osv. Det är samtidigt som dem är mina värsta, så är det mina bästa.
Nu har jag alltid varit framåt med vem jag är, jag är den där tjejen i Gävle som ska göra könsbyte, som alla försöker säga han åt & som alla slår vad om vad jag är för kön. Det är töntigt, jag är en kille, jag är bara född i fel kropp.. Nästa gång ni ska slå vad, så slå till honom/henne istället och säg att " i mina ögon är det en han, och det är det i hans hjärta också.."
Från då tid till nu tid. Bara för det. Just nu lär jag faktiskt säga att jag har världens bästa liv, trots mina behov jag har , med adhd och alla diagnoser, könsfel, osv. Så har jag världens bästa plastpappa och mamma & världens bästa vänner.
- Kärlek är inte det viktigaste, det är kärleken vänner & familj ger som är viktigt.
Allmänt | 2011-09-06 @ 01:34:48
Mitt liv har varit helt upp och ner. Från dag ett, till nu. På många olika sätt faktiskt. Detta kommer bli världens tråkigaste inlägg, tror många redan tröttnat. Men tänker endå skriva av mig.
När jag var fem år, fick inte mamma längre hålla på med mitt hår, sätta på mig någon kläning eller så slutade jag köpa dockor och en massa rosa leksaker. "Tjej grejer" helt enkelt. Jag gick och köpte pruttkudde medans alla mina tjejkompisar köpte "spice girls" dockorna.. Jag köpte pokémon,hockeykort och goggos. Jag började leka/slåss med killar,dansade till Backstreets boys med mina killkompisar istället för spice girls.
Jag gjorde om mitt rum mer "pojkigt" klippte av mig håret. Och då var jag som stoltast, när håret åkte ner över axlarna. Mitt långa hår var borta, jag såg exakt ut som en pojke. Kommer ihåg att morsan stog och grät när vi var hos frisören, men jag har alltid fått som jag velat.
Hmm.. När jag var 12 ungefär, började jag säga till folk att jag var en kille. Jag var ingen tjej, det var ju dem jag gillade? Som jag var kär i, som jag ville pussas med. Men ingen trodde på mig, dom sa "HON är en pojkflicka, hon växer ifrån det snart" Nähää ni, där hade ni faktiskt fel.
Jag mådde skit bra när jag ljög om vem jag var. För då var jag ju "han". Men dom jag lurade, började ju ana massa saker.. Aldrig hamnade jag i målbrottet, aldrig hade jag t-shirt på mig fast det var 32+ ute. Liksom alltid tjocktröja, keps och baggy jeans.
En dag, i Sandviken, var jag med Sissel & Camilla. Kommer ihåg den här dagen så väl, det skulle bli våran första riktiga fylla, dem visste såklart vem jag egentligen var. Vi var ute och gick ,för vi skulle hämta drickan. Då kom en snubbe fram till mig och frågade vad fan jag glodde på, jag tänkte, vadå? Jag har inte kollat nånting..
Då tänkte jag " det är nu jag ska visa att jag är en "HAN" jag ska stå på mig. Självklart käftade jag mot den här killen som var skinnhead, 1.70 lång, själv var jag ju jätteliten och mullig (på den tiden var jag faktiskt det..) Gick mot han och sa " Jag har fan inte glott på dig, vafan skulle jag kolla på dig för?" Såg direkt hur det svartnade till i den här killens ögon när jag sa det.
Han lyfte upp mig med tröjan, frågade om jag var uppkäftig och jag svarade självklart ja. Sissel och Camilla som var med då, tittade bara på mig, helt förvånade. Och bad honom släppa ner mig och sa att jag var en tjej och skulle låta mig vara. Han sa att dom var dumma i huvudet och blinda, och sa att jag var en liten kille som tror att jag är nånting.
Jag tog upp min näve och smällde till honom. Vart så jävla irriterad, sen svartnade allt. Jag vaknade upp 10 minuter senare och då var polisen och ambulansen där. Han hade tydligen kastat ner mig i en tegelstenstrappa med bakhuvudet och dem var jätteoroliga över att jag ens skulle vaknat upp.
Detta anmäldes förstås. Hade världens sämsta advokat, som bad mig kräva pengar efter rättegången.
Dom här minnerna som jag har ifrån Sandviken med Camilla, Sissel, Bella, Ida, Matthias, Hampus, osv. Det är samtidigt som dem är mina värsta, så är det mina bästa.
Nu har jag alltid varit framåt med vem jag är, jag är den där tjejen i Gävle som ska göra könsbyte, som alla försöker säga han åt & som alla slår vad om vad jag är för kön. Det är töntigt, jag är en kille, jag är bara född i fel kropp.. Nästa gång ni ska slå vad, så slå till honom/henne istället och säg att " i mina ögon är det en han, och det är det i hans hjärta också.."
Från då tid till nu tid. Bara för det. Just nu lär jag faktiskt säga att jag har världens bästa liv, trots mina behov jag har , med adhd och alla diagnoser, könsfel, osv. Så har jag världens bästa plastpappa och mamma & världens bästa vänner.
- Kärlek är inte det viktigaste, det är kärleken vänner & familj ger som är viktigt.
Anonym
Gud älskar din blogga och att du vågar vara dig själv. :)
Design av: JOANNA LICIOUS