Skickat ett mejl som gör mig nervös..
Hallå, är fortfarande vaken och klockan är 02:10, jag har precis skickat iväg ett mejl till "Ellen show" om mitt könsbyte och hoppas i största hugg på att hon hör av sig tillbaka, är jättenervös faktiskt, tänk om jag får åka dit? Vad ska jag göra då? Hur ska jag bete mig? Säkert jättemånga som ska göra könsbyten där ute och jättemånga som varit med i "Ellenshow" om just det + att jag bor i Sverige, och det där är i USA eller något. Vet inte ens vart det är, det enda jag vet är att Ellen verkligen är min största idol.
Det är jättemånga som frågar om när min operation är klar, och jag kan svara såhär; när jag är runt 21 kommer nog jag ha opererats om det vill gå som det ska gå vill säga. Kommer få äta hormontabletter som gör så att jag kommer i målbrottet, får hår på kroppen som en kille, alltså vill säga att jag hamnar i pubbetetern igen, fast åt andra hållet. Många ser det som att jag är en "transa" och andra ser det inte som det, ordet transa ska tas bort. För det är sånt kränkande ord, och den som säger att jag är en transa, gör mig faktiskt ledsen.
Nu är det ju inte många som kallar mig just det, men säkert folk som gör det bakom min rygg, och det kan jag inte göra så mycket åt, vad folk pratar om bakom min rygg. Men jag är absolut inte lesbisk, jag är bara född i fel kropp och det går inte att förklaras änklare än att jag är en kille i hjärnan & inte trivs i min kropp, det är inte många som förstår sig på mig & även fast mamma säger att hon gör det, liksom som te:x " jag förstår att det blir jobbigt för dig gubben, speciellt när du har din mens " Hur kan hon förstå det? Jag vet att hon säger det för att vara snäll, men ingen förutom folk som är i min situvation kan förstå det.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva ut om hur det känns att vara jag, men jag väljer en till sak att skriva om och det är när folk säger att det är "äckligt" att vara tillsammans med en "tjej" ...
Om en tjej tillexempel håller på med mig, alltså strular med mig. Varför skulle det vara äckligt? Visst vi har fortfarande samma kön osv, men vad spelar kön egentligen för roll? Det är liksom bara två tungor som möts, och känslor som bubblas. Man kan inte råför sina känslor liksom.
Jag hette ju Maria Svensk från början, som många vet om. Men heter nu mera "Marcus-Emanuel Arvid Svensk" Valde "Marcus" pågrund av att jag hette det redan i magen, för enligt barnmoskan så var jag en pojke, så mamma och pappa gick och sa Marcus till mig i flera månader. Det vart en chock för dem när jag kom ut, och jag grät inte ens när jag kom ut ur mammas mage, mitt liv har varit upp och ner.
När jag var liten var inte pappa med i födseln, mamma fick klara sig själv med mig, tänker inte gå in i detaljer just varför, det vet dem närmaste. Vi flyttade ifrån stockholm pågrund av vissa anledningar, flyttade till Hudiksvall, mamma jobbade där ett tag och jag gick på dagis där. Sen flyttade vi till Gävle.
Började skolan på Stenebergsgårdensskola, fick kompisar direkt, vart även mobbad samtidigt som jag fick kompisar. Till slut kände jag att jag inte var född i rätt kropp, det här var inte jag. Började skolka från skolan, sa att jag mådde dåligt. Hade ont i magen, huvudet osv.
När jag var ungefär tolv år , nu kommer det jobbigaste som hänt i mitt liv som jag ångrar mest av allt. Så kom jag på att "jag kan ju låtsas vara en kille istället" så jag började med det, kom på "Mario Wallénberg", och många gick på det, var ju mycket prat om att jag "egentligen var en tjej" men många sket i det, jag fick kompisar. Och det gick överstyr, fick flickvänner och sov över osv.
Efter ett tag så tappade mina närmaste vänner jag hade just då hoppet om mig, dem tyckte inte om hur jag lurades, och nu förstår jag varför. Det är klart det är fel att luras? Vem fan är så dum i huvudet egentligen, man ska ju inte luras om vem man är. Så jag gick ut med saningen om vem jag var. Mina riktiga vänner tröttnade, men dem jag lurade stanna kvar, så vilka var egentligen äkta vänner?!
Idag mår jag bra, ångrar fortfarande stort mina lurendrier, och skulle kunna göra vad som helst för att be om ursäkt för mitt beteende, jag har vänner nu som litar på mig, tar mig för den jag är och acc mig för den jag är hjälper mig i vårt & torrt, vet inte alls vad jag skulle gjort utan min låtsaspappa och mamma faktiskt. Dem har hjälpt mig så mycket, med allting.
Nu har jag skrivit om mitt liv, nu hoppas jag att ni vet.
Allmänt | 2011-05-20 @ 02:25:27
Det är jättemånga som frågar om när min operation är klar, och jag kan svara såhär; när jag är runt 21 kommer nog jag ha opererats om det vill gå som det ska gå vill säga. Kommer få äta hormontabletter som gör så att jag kommer i målbrottet, får hår på kroppen som en kille, alltså vill säga att jag hamnar i pubbetetern igen, fast åt andra hållet. Många ser det som att jag är en "transa" och andra ser det inte som det, ordet transa ska tas bort. För det är sånt kränkande ord, och den som säger att jag är en transa, gör mig faktiskt ledsen.
Nu är det ju inte många som kallar mig just det, men säkert folk som gör det bakom min rygg, och det kan jag inte göra så mycket åt, vad folk pratar om bakom min rygg. Men jag är absolut inte lesbisk, jag är bara född i fel kropp och det går inte att förklaras änklare än att jag är en kille i hjärnan & inte trivs i min kropp, det är inte många som förstår sig på mig & även fast mamma säger att hon gör det, liksom som te:x " jag förstår att det blir jobbigt för dig gubben, speciellt när du har din mens " Hur kan hon förstå det? Jag vet att hon säger det för att vara snäll, men ingen förutom folk som är i min situvation kan förstå det.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva ut om hur det känns att vara jag, men jag väljer en till sak att skriva om och det är när folk säger att det är "äckligt" att vara tillsammans med en "tjej" ...
Om en tjej tillexempel håller på med mig, alltså strular med mig. Varför skulle det vara äckligt? Visst vi har fortfarande samma kön osv, men vad spelar kön egentligen för roll? Det är liksom bara två tungor som möts, och känslor som bubblas. Man kan inte råför sina känslor liksom.
Jag hette ju Maria Svensk från början, som många vet om. Men heter nu mera "Marcus-Emanuel Arvid Svensk" Valde "Marcus" pågrund av att jag hette det redan i magen, för enligt barnmoskan så var jag en pojke, så mamma och pappa gick och sa Marcus till mig i flera månader. Det vart en chock för dem när jag kom ut, och jag grät inte ens när jag kom ut ur mammas mage, mitt liv har varit upp och ner.
När jag var liten var inte pappa med i födseln, mamma fick klara sig själv med mig, tänker inte gå in i detaljer just varför, det vet dem närmaste. Vi flyttade ifrån stockholm pågrund av vissa anledningar, flyttade till Hudiksvall, mamma jobbade där ett tag och jag gick på dagis där. Sen flyttade vi till Gävle.
Började skolan på Stenebergsgårdensskola, fick kompisar direkt, vart även mobbad samtidigt som jag fick kompisar. Till slut kände jag att jag inte var född i rätt kropp, det här var inte jag. Började skolka från skolan, sa att jag mådde dåligt. Hade ont i magen, huvudet osv.
När jag var ungefär tolv år , nu kommer det jobbigaste som hänt i mitt liv som jag ångrar mest av allt. Så kom jag på att "jag kan ju låtsas vara en kille istället" så jag började med det, kom på "Mario Wallénberg", och många gick på det, var ju mycket prat om att jag "egentligen var en tjej" men många sket i det, jag fick kompisar. Och det gick överstyr, fick flickvänner och sov över osv.
Efter ett tag så tappade mina närmaste vänner jag hade just då hoppet om mig, dem tyckte inte om hur jag lurades, och nu förstår jag varför. Det är klart det är fel att luras? Vem fan är så dum i huvudet egentligen, man ska ju inte luras om vem man är. Så jag gick ut med saningen om vem jag var. Mina riktiga vänner tröttnade, men dem jag lurade stanna kvar, så vilka var egentligen äkta vänner?!
Idag mår jag bra, ångrar fortfarande stort mina lurendrier, och skulle kunna göra vad som helst för att be om ursäkt för mitt beteende, jag har vänner nu som litar på mig, tar mig för den jag är och acc mig för den jag är hjälper mig i vårt & torrt, vet inte alls vad jag skulle gjort utan min låtsaspappa och mamma faktiskt. Dem har hjälpt mig så mycket, med allting.
Nu har jag skrivit om mitt liv, nu hoppas jag att ni vet.
moa
din blogg är grym marre, va så in åt helvetes stolt över dej själv!
Anonym
Tack ska du ha. Ingen aning om vem du är, men snällt skrivet faktiskt.
Design av: JOANNA LICIOUS